En liten krönika till det lokala Boteåbladet

För två år sedan flyttade vi upp. Lämnade ett stressigt radhusliv i Gävle och allt vi kände till, för ett hus, en utsikt och en tillvaro, på den ångermanländska landsbygden. För ett enklare liv. För ett mer lagomt eller till och med rimligt liv. För att få leva med flit och på det sätt vi bara drömt om tidigare. På en plats vi annars reser till för att återhämta oss i. Nu bor vi i den och lär oss av den. Nära naturen, med djuren och med varandra. Med tid, plats och ork över till oss själva, barnen och våra intressen. Och med en aldrig sinande källa till bygemenskap!  

Det är också något själsligt befriande och förlåtande med ett gammalt hus. Här får en f.d. perfektionist vara på good enough-rehabilitering. Skavanker och slitage påminner om vår egen förgänglighet, att livet inte är perfekt och att trivsel borde gå före allt. Sådant som är viktigt på riktigt. Plötsligt ser barnens stökiga legobyggen så självklara ut mot de gamla trägolven. En brödsmulig bordsduk är så rimlig att den lika gärna kan få ligga kvar. Här spelar det ingen roll att det pappspända innertaket har några sprickor, att vi har maskrosor över halva gräsmattan eller att husets framsida har en annan kulör än övriga sidor. För potentialen är enorm och livskvaliteten redan höjd med 500 %. Det här får ta sin (livs)tid och den tanken är lika vilsam som insiktsfull.  

Samtidigt hänger en loppisfyndad väggbonad i köket. “Tag väl vara på ditt liv. Nu är det din stund på jorden”. Ett motto värt att hänga upp i husets hjärta. För varje dag är, stillsamheten på den här platsen till trots, något av en arbetsdag. För gården väntar inte och djuren behöver oss. Men på något sätt behöver jag också mig själv just så här. Iklädd hängselbyxor och sovflätor, arbetandes till solen går ned, med barnen inkluderade på valfritt hörn. Jag vill så gärna ge dem just det här. Låta dem se att arbete lönar sig. Var maten kommer från. Att man kan skapa mycket av nästan ingenting.  Men framför allt vill jag att de ska minnas mig lycklig. För vår vardag nu är våra barns hela barndom. 

Valla har gjort mig mer jordad än någonsin. Mer i kontakt med mitt inre. Mer mån om våra resurser, både i oss själva och det vi förvaltar på gården. Mer trygg, mer närvarande och mer levande än jag trodde var möjligt. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det: Hur vi valde rätt som flyttade upp och hur bra den här platsen redan har fått oss att må. Oss alla fyra. För här finns ingen storstadsstress. Här finns bara vi, tidlösa dagar, oändliga möjligheter, framtidsdrömmar och en sol som aldrig riktigt går ned. 

Här finns en trivsel som (nästan) går att ta på. En sån jag tidigare bara känt bland mormors manglade lakan. Ett bo jag kan få vila tankarna i. Läka från världens stora frågor och dess (icke)svar. En plats man klarar sig på - vad som än händer - och en plats man vill ägna åt livet. Framför allt vill jag återuppbygga mig själv igen, efter det som stadsstressen tog ifrån mig. 

Vi börjar ha den platsen just här i Boteå.  

utkastet.

jag kom av mig, av den enkla anledningen att det blev val och att jag hade så mycket att säga om det. både före och efter valresultatet. mitt senaste inlägg heter varning för astrologi och för att hålla ribban hög döpte jag mitt senare till just varning för politik. jag tror dock bestämt att det senare får bo kvar under utkast. alternativt i papperskorgen, men jag tror också att det är viktigt att inte sopa innerliga känslor under mattan. de får bo kvar, där de är. kanske var det aldrig meningen med något annat?

här kommer i stället bilder från månaden som gått:

Varning för astrologi!

Fullmåne i fiskarna. Vissa menar att den här fullmånen korresponderar med nymånen i fiskarna, från den 2 mars tidigare i år.

“Ser man till det som startade vid nymånen i Fiskarna den 2 mars i år så kan det gå att urskilja en tråd kring en process av healing, läkande eller att lämna vissa saker bakom sig. […] Minns du vad du inledde vid den tiden? Fullmånen ger dig nu chansen att se tillbaka på det som skett sedan dess, summera och sikta mot nya mål.” skriver astrologibloggaren Helena Biehl.

Och jag minns mycket väl vad jag inledde vid den tiden, dagarna runt den 2 mars. Det var då jag vågade skriva på mitt anställningsavtal för jobbet som kursansvarig folkhögskollärare. Det var då jag vågade säga upp min anställning som chefssekreterare, som jag hade kvar från tiden i Gävle men som jag utförde på distans från landsbygden i Ångermanland. Det var då jag hjälpte min bästa vän att våga göra en livsomvälvande flytt efter en svår separation. Det var då jag vågade kliva ur en vänskapsrelation efter att ha blivit sårad. Det var då jag vågade målade om köksluckorna själv i stället för att byta ut dem eller lämna in dem. Det var då jag lärde min mamma om hemberedskap och hur hon använder sitt Trangiakök i händelse av en kris. Det var då jag beställde massvis med fröer till odlingarna vi ville bygga upp. Det var då vi bestämde oss för att bli med gotlandskaniner.

Teman: Att våga ta steg i en ny riktning, att våga lita på sin egen förmåga och hemberedskap.

Och så bra allt blev! Jag har aldrig haft ett bättre jobb. Hemberedskapen har ökat. Odlingarna skördas. Kaninerna växer. Min bästa vän läker och jag sörjer inte längre den andra. Får nya, till och med.

---

Men det här med att sikta mot nya mål då? Törs jag ens skriva ut dem här, med risk för jinx? Ja, kanske. För om det är meningen att det ska hända så händer det nog ändå. En fullmåneritual ökar kanske chanserna ytterligare. Jag provar! För jag har bara ett.

Att klara vintern, med allt vad det innebär i form av höga elpriser och höga bränslepriser och höga matpriser och höga foderpriser till djuren och annalkande julkonsumtion (vilket i och för sig är högst valfritt) och många, många minusgrader utomhus. I år har vi i alla fall en fungerande och effektiv bergvärmepump. Varken mer eller mindre än detta. Basala behov, men just därför det enda jag hoppas på.

---

PS. Jag drömde i natt att kaninerna Ylva och Sten hade en kull kaninungar i bolådan och när jag vaknade kände jag ett starkt behov av att fylla på med bomaterial åt dem. Just in case.

i en ny livsfas.

en skolstart. min första som lärare. fjorton nya elever. eller deltagare, som det heter på folkhögskolan. upprop och handuppräckning och ”VÄLKOMNA!” skrivet på en whiteboardtavlan bakom mig. jag bytte färg på whiteboardpennan flera gånger innan jag insåg att de nog är mer nervösa än jag. förväntan i allas blickar, men också något trevande. så som det ofta blir i ett nytt sammanhang. i en ny livsfas. i en ny grupp. min grupp. eller mest: deras grupp. som jag blivit anställd för att varsamt men modigt leda genom två år fram till den yrkesroll de ska få, och som jag själv haft i så många år.

önska mig lycka till!

meningen med aug.

augusti betyder skördemånad, enligt bondepraktikan jag läser. augusti betyder också kursstartsmånad, om man frågar en lite nervös jessica.

men snart finns de inte mer.
sommarkvällarna.

snart är det tio månader till nästa och jag vill inte ta en enda till för givet. jag vill konservera dem alla. jag vill fortsätta plocka bär barfota. jag vill fortsätta klappa grönbetande får och mata kaniner med maskrosblad. jag vill fortsätta vila i kvällssolen innan den sjunker ned bakom ladugårdstaket och jag vill fortsätta odla sådant jag sedan glömmer bort att jag odlat. kvällsdoppet i älven får inte ha varit det sista.

kurslitteraturen måste läsas och tvätten behöver vikas och barnen har börjat skolan med gympaväskor och matsäck

men

naturen ropar fortfarande högre.

Doften av björk

Ett koppel i handen och en nosande hund vid fötterna. Torr grusväg i varm kvällssol. Yviga dikeskanter och stora hästhagar. En åker, en bäck och ett hopsjunket ödehus.

Så plötsligt känner jag det. Doften av björk. Jag ser mig omkring och inser förvånat att vi kommit ända till björkskogen, en bit in på vårt stråk. Och att jag tydligen kan särskilja doften av björk från allt annat i skogen.

Doften av björk.

Jag stannar. Alla kvällar med läkeväxter har nog lärt mig. Förut doftade sommarkvällar bara sommarkväll. Som om det var en egen doft i stället för en blandning av tusentals. Jag blundar. Mose drar lite i kopplet men jag vill bara känna björkdoften en liten stund till.

Den finns där. Sköljer över mig som om den aldrig kan ta slut. Jag känner plötsligt också doften av älggräs. Och granträd och herre gud vildhallon och… efter en stund även renfana och gatkamomill!

Och… och… hundbajs?

---

Antiklimax.

Jag bjuder på bilder från den senaste kvällen med läkeväxter i stället.

en hälsning från min inre fisk

försovd
osminkad och
helgbehövande lärare

men fredagskjolen är på!

Ohemula mängder kaffe. Till och med en sockerstinn efterrätt från restaurangen. Vad som helst för att hålla den inre tomgångsmotorn igång. Osedvanligt trött idag. På förmiddagen läste jag kurslitteratur ståendes för att inte *råka sitta skönt och blunda lite för länge*.

Något som är starkare än orken idag är i alla fall arbetsmoralen. Självutplånande hög, emellanåt. Det är den som väser åt mig att jag borde kunna bättre än mina sämsta dagar och “tänk om chefen såg mig nu” samtidigt som jag ju vet att hon skulle hålla med mig om att just den här dagen nog behövde bli lite av en vilodag. För jag har hamnat på en arbetsplats där 1) det finns utrymme att ha den här typen av zzz-dagar (som kompensation för andra !!!-dagar) och 2) det finns något tillåtande i att allt inte omedelbart handlar om liv och hälsa (som i mina tidigare yrken).

Nu för tiden distansutbildar jag i stället medicinska vårdadministratörer och jag kan inte tänka mig något mer givande lönearbete. Nörden i mig får prata om latinska deklinationssystemet och anatomisk terminologi, fyrkanten i mig får redogöra för den allvarsamma vårdjuridiken som bär hela kalaset medan konstnären i mig också får formge en egen lärplattform och skapa förutsättningarna för ett lustfylld lärande. Jag har också ambitioner om att utmana deltagarna på ett personligt plan. Få dem att reflektera över sig själva, sin utveckling, sina mål och sina förutsättningar. Och sina behov utifrån det.

Det bästa av SAMTLIGA världar, hälsar min inre fisk ♓︎

Fiskarna (20 februari - 20 mars)

Fiskar är bland de mest flexibla människorna man kan ha som kollegor. Du är troligtvis en fantastisk kollega eftersom du inte bryr dig så mycket om att bevisa för andra vad du kan, utan snarare om att göra det bästa arbetet som du möjligen kan! Det finns många yrken som passar för dig, men troligtvis kommer du att må som bäst när du får syssla med ett arbete som talar till din känsliga sida. Vanligtvis är konst eller medicin vanliga yrkesområden för fisken.

Att bli konstnär, fysioterapeut eller psykolog, kanske skulle vara något för dig? Enligt ditt stjärntecken skulle du också kunna ha en framtid inom dans och musik.

Ni som känner mig, ni känner mig.
I rest my case.

Gott nog

“Vi lever det BÄSTA livet!”

…utbrast sexåringen när han i en god timme fyllde en hink med bär (och åt lika mycket själv direkt från buskarna).

När jag var sex år reflekterade jag nog inte ens över att man faktiskt kunde leva olika liv. Jag tänkte nog att allas var precis som mitt. En trygg föreställningsvärld i och för sig, men vad händer med barnet när det sakta (eller plötsligt) märker att det nog är något med tillvaron och omgivningen som inte stämmer överens med allt man tidigare trott? Att världen verkar vara både orättvis och skoningslös. Och ofta rätt obegriplig utan att man fått verktyg att hantera det. Likt en feberdröm, som går från att vara mjuk och lustfylld till att plötsligt vara något betydligt mörkare. Utan att man förstår hur man hamnade där eller vad som förväntas av en i den nya tillvaron. En känsla av att vara vilse.

Klipp till 25 år senare. För det var så lång tid det tog för mig att inte känna mig vilse längre. Visst är världen fortfarande orättvis och skoningslös (och ofta rätt obegriplig) men jag har börjat lära mig varför det är just så och jag har (på riktigt) hittat min plats. Mitt syfte, om man så vill. Jag bidrar kanske inte så mycket som jag hade önskat till att få världen till en bättre plats, men att koka sylt av bären som sexåringen plockat från våra prunkande buskar får vara gott nog just i kväll.

Det fria ordet 2.0

Tänk om min lilla vrå på www kom till liv igen.
Och tänk att jag för precis ett år sedan tydligen kände samma sak.

Sensommaren gör något med mig. Det finns en kravlöshet i augusti. Semestern är över men skolbänkarna ekar fortfarande tomma (för jag jobbar som lärare nu). Jag vaknar sakta till liv vid kaffemaskinen, men får planera läsåret i min egen takt. Om kvällarna njuter jag av utdelningen från trädgårdslanden, men behöver inte driva upp något nytt. Dagarna är varma nog för sol och bad medan nätterna lämpar sig åt höstsysslor under filt. En bra bok från biblioteket och örtte från trädgården. Tända ljus en vanlig tisdag. Ett varande jag skulle konservera om det gick.

Som om hela årets arbete lett fram hit, till just den här stunden.
Som om hela livets arbete lett fram hit, till just den här platsen.

Men jag förstår också att nuet vilar i det vakuum som uppstår mellan in- och utandning. Att det jag gör nu är belöningen för allt det andra. För det rår inte på förrän höstterminen är igång, för hela familjen med allt vad det innebär.

Och då glömmer jag kanske bort min lilla vrå av www igen.

Förrymda får

En lugn torsdag.
I alla fall när bilderna togs.

Inte visste jag då att jag bara timmar senare skulle jaga får på rymmen.

Hur det gick till är lite oklart. De hade precis bytt betesfålla, elstängslet var säkrat och jag hade packat ihop, när fåret Rufus plötsligt kom gående mot mig på gräsmattan. Bakom honom joggade resten av fårgänget ikapp och där någonstans började en vild panik inom mig.

Hur sjutton ska jag lyckas fånga in åtta baggar? Var är Fabian och hur får jag hit honom utan att skrämma upp eller tappa bort fåren? Hur kom de ens ut? Blev de skrämda av någonting och dundrade genom stängslet? I vilket skick är hagen? Måste jag skynda mig att stänga av elen som kanske ligger mot torr mark? Var är barnen? Herre gud, vad gör jag om alla springer åt varsina håll? Kan jag fånga in en i taget eller blir flocken för orolig då? Det finns exakt 0 % gräns mellan fåren och resten av världen nu så vad gör jag om de lämnar gården? Vad händer om de tar sig ut på den kurvade 90 km/h-vägen? Kan jag ringa någon? Polisen? Trafikverket? Pappa? Finns det en jourbonde som kan komma? KAN NÅGON VUXEN SNÄLLA RARA BARA KOMMA OCH HJÄLPA MIG?!

Utåt sett var jag dock lugn. Metodiskt gick jag till källaren för kraftfoder som lockbete (fåren följde efter till källardörren) och sedan höll jag ihop flocken med mutor, mjukt prat och klappar tills jag fick Fabian uppmärksam på vad som hänt. Han lyssnade glatt på musik och lagade middag i köket när jag ringde, men han fick omedelbart dra allt åt sidan för att kunna vara åtminstone 2 mot 8 i kampen som väntade. Och en kamp blev det. Inte en våldsam sådan, men med en oerhört spänd stämning.

Sakta, sakta lockade jag dem under största möjliga fokus.
Sakta, sakta smög Fabian runt oss från olika håll med nya stängsel.

Vi var millimetrar ifrån att lyckas, men vår räddningsaktion avbröts flera gånger av att de blev skrämda av Fabian, en förbipasserande bil eller typ sina egna skuggor, så det blev många omtag innan vi till slut lyckades håva in dem alla. När vi väl kunde gå in och andas ut hade klockan redan passerat 20.00, middagen var förstörd och barnen lika hungriga som trötta.

Helt ovetandes om vad deras föräldrar precis behövt kämpa sig genom hela kvällen.

Emäntä

Kroppen värker. Från veckans arbete.

Flera betesfållor har röjts upp och stängslats in. Träd har fällts. Får har vallats och burits. Ett foderbord har byggts och vinterhagens höbalar, stålnät, betongplintar, takplåt och stängselstolpar har hämtats hem. Visste ni att en höbal väger 350 kg?

Litervis med färska bär plockas till frysen och köksträdgården skördas för lagring. Bokashikomposten blir jord och jag fick höra att jag kan börja kalla mig för månskensbonde. Det lät fint.

I så fall är jag också månskenskonstnär, som sitter i ateljén när barn, man och djur somnat för natten. Och månskensyogi, med tacksamhetsdagbok, kristaller och lavendelolja för att landa i mig själv efter dagens alla göromål.

Men lika mycket som kroppen värker har jag ett hjärta som värmer. Från veckans sällskap. Min mamma, styvfar, mormor och morfar har hälsat på och det har varit underbart att ha dem i min nya tillvaro. Morfar är själv uppväxt på en bondgård i norra Finland och han har kallat mig för emäntä hela veckan. Emäntä betyder husmor på finska och jag har tydligen axlat rollen fint. Mormor sa att jag ”arbetar hårt som en bonde” och jag vill tro att de är lika förvånade som jag över all kraft den här platsen ger mig. För det är en trött Jessica som somnar om kvällarna. Inte för trött, men precis lagom slut av ett dagsverke. Och jag vaknar med träningsvärk, så nog händer det saker i kroppen av att leva så här.

Jag blir stark men också ödmjuk. Deras sällskap är inget jag tar för givet. Jag är fortfarande rörd över att de kom. För de har riktigt långt att åka och de äldre två börjar bli trötta, så att de kom upp betyder jättemycket för mig. Att få se mormor på morgonen, i sina färgglada hårspolar, prata bebisspråk (på finska) med mina djur. Att få se morfar gå runt på mina ägor, med händerna knäppta i ryggslutet (som inspekterande gubbar typiskt gör). Att höra mamma plocka med disken i köket när min styvfar kokar grötfrukost så att jag får känna mig liten och omhändertagen igen. Trygg. Och hemma. Fyra generationer under samma tak.

Jag skojade om att vi borde ha ett generationsboende men menade egentligen allvar. Vilken tillgång det hade varit. Praktiskt, men mest för själens skull.

Fåren har fått sina namn

Det är en spretig samling (med sina olika bakgrundsförklaringar) men det blir nog så när fem personer får namnge åtta får.

Välkomna till familjen Ullström:

• Björne

• Folke

• Rufus

• Bob

• Vinternatt

• Gandalf

• Steffo

• Judas (Priest?)

(Vem som är upphovsman till vilket namn låter jag vara osagt men gissa gärna vilt!)

F.v.: Rufus, Vinternatt och Folke.

F.v.: Judas, Steffo, Gandalf (lite dold), Folke och Björne.

Gandalf.

F.v.: Rufus, Vinternatt, Björne, Folke och Bob.

F.v.: Steffo, Gandalf, Judas och (en lite suddig) Rufus.

Vilket gäng, va? Välkomna till familjen, som sagt! Ni är himla roliga att vara med och vi har ägnat hela helgens all vaken tid åt att göra livet i Valla trevlig för er.

I går kom också vår vän Mathias från fina gården Talasbuan till oss (hela vägen från Jämtland!) för att hålla oss lite i handen i det här med att bli får… bonde? Fårägare? FÅRMAMMA. Han har själv får av samma ras och hade väldigt goda råd att ge oss hela söndagen lång. Han hjälpte oss också att bygga en av de större betesfållorna på vår baksida och med att valla dem dit från framsidan. Han hjälpte oss också att tänka ut en betesplan för resten av säsongen och en vinterhage som vi redan börjat bygga. Det är guld värt att ha en slags mentor, som nybliven fårmamma.

Om man får barn har man ju BB, MVC och BVC att vända sig till med stort som smått. Samhället har inte rustat med samma typ av beredskap för nyblivna fårägare (FVC - Fåravårdscentral, hehe) så vi behöver hitta andra vägar för rådgivning och stöd. Och SOM vi fick det i samtalen med Mathias. Tack!

Ebbe och fårskallarna.

Björne & Co.

Familjen Ullström har gått från 6 till 14, för mjuka bagglamm har flyttat hit! Det är allmogefår av lantrasen Helsingefår som kommit och de är sååå vackra i all sin krusiga och mjuka ull. De klarar vårt Norrlandsklimat bra och är proffs på att hålla landskap öppna. Stor del av vår tomt är täckt med sly så här kommer de nog att hålla sig sysselsatta. (Och även jag, med all ull jag kan tova hemslöjdat med!)

Vi ska villigt erkänna att vi är helt oerfarna när det gäller får – förutom det vi kunnat läsa oss till – så vi känner oss helt klart lite tokiga nu, men JÖSSES vad det också känns roligt! Vi har ju lite av en nyvunnen YOLO-inställning till livet sedan vi började landa och läka från livets alla krav och än så länge känns det hela himla fint. De passar bra här på gården. Och jag är tydligen helt bedårande när jag sitter i hagen iklädd hängselbyxor och lantbrukarstövlar, så jag passar väl bra här på gården jag också, om man frågar Fabian.

Vi har en tid haft kontakt med en uppfödare i närheten och fick nu möjlighet att köpa loss åtta stycken av de lamm som föddes i våras. Därför har veckans lediga tid ägnats åt att bygga elstängsel och handla alla tillbehör. Eftersom vi redan märkt hur viktigt det är med grannsamverkan här i byn var lån av djurtransport inget problem, så idag hämtade vi hem de ulliga, gulliga små. Vi har också fått många bra råd på vägen och slukat information om alla krav som ställs på oss som fårägare (och de är många). Trots att vi är en liten familj med fåren på hobbynivå är vi nu registrerade som produktionsplats hos Jordbruksverket. Lite läskigt eftersom det blivit så definitivt men fullt nödvändigt och förstås väldigt bra för att hålla koll på spridningen av djuren.

Nu är allt på plats förutom namn. En (stor och brun) heter Björne. Han verkar vara högrankad i flocken men är också keligast av de alla. Barnen har valt ut och namngett en varsin till Bob och Vinternatt. Fem stycken är ännu onamnade (men väldigt omfamnade) och på vår egen namnförslagslista finns bl.a. Adis, Folke och Sören. Vänners namnförslag har varit allt från Moses till Lucifer men vi tar gärna emot fler!

Björne.

Kan vi prata om beredskap?

En värld står i brand.

En värld med muterade virus, multiresistenta bakterier och mördarsvampar. En värld med smältande glaciärer, försurnade hav och fler naturkatastrofer. En värld med skövlad regnskog, besprutade odlingar och utrotade djurarter. En värld med överbefolkning, överkonsumtion och framför allt en övertro. En värld som redan år 2100 inte ser ut som den gör idag om vi inte drar i samtliga handbromsar. Och vilka får betala priset? Det kan låta långt borta, men news flash:

Våra barn lever kanske då.

Familjen Ullström har länge varit där i teorin och till stor del även i praktiken men den här flytten möjliggör för oss att kunna leva fullt ut på ett sätt som vi länge trott är bättre. Bättre för oss själva, bättre för andra och bättre för moder jord. Ett lagomt liv, mer oberoende från ett samhälle jag faktiskt inte törs hänga upp min och barnens fullkomliga överlevnad på. Om krisen eller kriget kommer, som MSB skrev i broschyren som skickades ut till alla 2018 med uppmaning om samhällsberedskap på individnivå. Det behöver inte vara en enorm zombieapokalyps vi går till mötes. Men ett längre strömavbrott, ett fartyg som fastnar i Suezkanalen med minskad världshandel som följd eller varför inte en härjande pandemi känns betydligt närmare till hands.

“Det svenska elsystemet är driftsäkert, men ändå sårbart för olyckor, sabotage, tekniska fel och extremt väder. Utan el slutar vattenförsörjning och avlopp att fungera. Även system för tele- och datakommunikation påverkas. ”

— Krisinformation.se

En kris vi kanske (inte?) kan relatera till

Många av oss har varit med om kortare strömavbrott. Som ju nästan kan vara lite spännande eller till och med mysigt. Oroväckande många har däremot inte insett hur mycket ett längre strömavbrott eller andra samhällskriser faktiskt skulle påverka oss. Ett exempel är när stormen Gudrun drog in över Sydsverige år 2005 då 730’000 abonnenter blev utan el. Efter 20 dygn var fortfarande 12’000 kunder utan ström och för vissa varade avbrottet upp till 45 dagar!

Med risk för att skrämma någon nu, men fundera gärna en stund på hur beroende just du är av elektricitet för att få livet att flyta på. Eller faktiskt bara att fungera. Särskilt om du inte bara har dig själv att tänka på utan också ansvarar för andra. Om strömmen går kan du inte använda spis, ugn, kyl, frys eller mikro om dessa går på el. Är du beredd att laga middag inom några timmar i alla fall? Har du ett spritkök i friluftsväskan? Närmaste pizzeria kan nämligen inte heller laga maten åt dig, om de inte har vedeldad ugn och pannlampa förstås. Däremot kan du inte betala för de vedeldade pizzorna med ditt betalkort, så har du kontanter hemma? Kedjan blir snabbt lång och många inser tidigt att man nog inte är så där förberedd som myndigheterna bett oss vara.

Det många inte tänker på är att också det kranvatten och avlopp de flesta har är beroende av el. Slutar det fungera tar vattnet snabbt slut. MSB säger att vi ska vara förberedda på att klara minst 72 timmar på egen hand utan samhällets resurser. Är du det? Har du mat hemma för hela familjen från nu och i tre dygn framåt? Hur mycket vatten kan du lagra om du får veta att alla bunkrar i detta nu från en sinande källa? Man använder minst 3-5 liter vatten per person och dag i ett hushåll. I vårt fall innebär det 36-60 liter på nämnda 72 timmar. Och hela 540-900 liter (vilket är lika mycket som sex fyllda badkar) om vi varit utsatta för stormen Gudrun i 45 dagar. Då har vi inte räknat med djuren.

Lösningsorientering

MEN: Att bara tänka igenom de här sakerna tar en nästan halvvägs. Det är som en mental brandövning. För nästa gång du handlar mat kan du köpa på dig ett extra paket pasta eller en halvgod konserv (som jag törs lova smakar ljuvligt om du står utan andra alternativ). Om du någon gång köper billig Biltemakorv kanske du till och med kostar på dig en nästan lika billig vattendunk att förvara i förrådet? Eller så sparar du den där femhundringen din mormor gav dig i present (eftersom hon inte har Swish) i stället för att försöka hitta en butik som fortfarande (..!) tar emot kontakter.

På den här platsen kan vi växelodla, skörda rikligt, lagra i jordkällare och äta närproducerad och ekologisk mat även om affärerna inte får påfyllda lagerhyllor, eftersom trädgården är stor. Därför kan vi också ha mindre betesmark för lite djurhållning, vilket skulle kunna ge ännu mer mat. Här kan vi värma upp huset med flera öppna spisar om bergvärmen ligger nere. Här kan vi få rent vatten direkt ur kranen, eftersom vi har egen vattenrening med självtryck från berget. Här kan vi spola ut avloppen i vår egen trekammarbrunn i stället för att göra toalettbehov modell utedass (som i och för sig ger bra näring åt jorden). Här lär det också dröja innan Ångermanälven når oss eftersom Herr Häradsdomare, som tillbyggde huset från år 1896, såg till att bo på en rejäl höjd över sin by. Här kan vi också laga mat, tvätta kläder och värma badvatten i den enorma kastrullen på vedspisen i köket. Som fram till dess att den blir fullkomligt nödvändig agerar stor mysfaktor kyliga höstkvällar och krispiga vintermorgnar.

Med andra ord är vi ganska förberedda på oförutsedda händelser. Eftersom huset ger oss förutsättningar att fortsätta leva ungefär som vi gör idag, även i en framtida kris. Jag hoppas förstås att vi har fel. Att vi förbereder oss i onödan. Att det vi får ta med oss ur det här enbart är ett långt och lyckligt liv med en självförverkligande känsla av att vara trygga och kapabla. Rediga, liksom.

Det känns som en väldigt fin risk att ta, jämfört med motsatsen.

---

Läs gärna mer här:

Strömavbrott - Krisinformation.se
Livsmedel och dricksvatten - Krisinformation.se

Om sommaren som gått

Den uppmärksamme noterade kanske att det stod “Jessica, Gävle” på en bild i det senaste inlägget. Den som följer mig på Instagram vet att så inte längre är fallet. Jag och min familj har nämligen sålt radhuset i stan och köpt en gård på norrländska höga kustens landsbygd. I två fina sommarmånader har det varit vårt alldeles egna ställe och vi har fortfarande svårt att ta in allt det vackra. Både utsikterna och insikterna som den här flytten fört med sig.

Eftersom Instagram varit den plattform jag hängt på sedan flytten kommer här ett litet sammanfattande axplock av känslorna som postats där. Koka en kopp kaffe, luta dig tillbaka och ta del av min tillvaro.

View fullsize

2021-06-10:
Vilka flyttdagar!

Som vi slitit oss svettiga i värmen för att ro i hamn Projekt: Norrlandsflytt. Nästan alla samlade, som den bästa av julaftnar, utan pandemi. Livets bästa barn sovandes på min nya övervåning, livets bästa hund vid mina fötter och livets bästa vuxna i min nya matsal. Där har det ätits middag och det har druckits vin och det har spelats spel och det har bjudits på Gävlegräddad rabarberpaj och det har spelats gitarr och det har grillats och grannen har klippt hela gården och jag har nog aldrig någonsin känt mig så här tacksam förut.

Som blivit så omfamnad av en bostad och så uppbackad av familj och vänner som åkt 35 + 35 mil för att hjälpa oss (trots att de helst hade haft oss kvar). Som har fått ett så fint hem fullt av själ och liv redan innan vi burit in den första flyttkartongen.

Nu är allt inburet. Snart är allt uppackat. Och jag hade aldrig fixat det här utan all deras hjälp.

2021-06-10:
Jag somnar till fågelsång och jag vaknar till fågelsång. Med min mormors spetsgardiner vajandes i sommarvinden. Att bo här är som att vara på semester, fast i sitt eget hem.

2021-06-10:
Vi har fått ett kök med stort walk in-skafferi som bjuder in små barnkockar till att få ta plats. Det har bakats fika tre gånger på fem dagar. Det har kokats maskrossirap och dukats vackert även till den enklaste av måltider. I bild svänger femåringen ihop smoothies med allsköns oklara ingredienser från både trädgård och kylskåp (faktiskt gott). Det plockas fram mellis och det plockas UNDAN. Jag ser fram emot brödbak och storkok och förkläden och korta barn på höga pallar. Eller tillagning på golvet, om man frågar Ebbe.

2021-06-11:
Det är något själsligt befriande och förlåtande med ett gammalt hus. Skavanker och slitage påminner om vår egen förgänglighet, att livet inte är perfekt och att trivsel går före allt.

Plötsligt ser barnens stökiga tågbana så självklart ut mot de gamla trägolven. En brödsmulig bordsduk är så rimlig att den får ligga kvar. Till och med smutstvätt på hög känns som det mest naturliga i världen. Här är jag en perfektionist på good enough-rehab och det går förtvivlat bra.

Här spelar det ingen roll att det pappspända innertaket har sprickor, att vi har maskrosor över hela gräsmattan eller att husets framsida har en annan kulör än övriga gavlar. För potentialen är enorm och livskvaliteten redan höjd med 500 %. Det här får ta sin (livs)tid och den tanken är lika vilsam som insiktsfull.

Här kan jag leva ett lagomt liv och det är det enda jag önskar mig själv.

2021-06-11:
Regnar det också i Gävle?

Regnat det också över min nioåring, som inte bara har skolavslutning från lågstadiet idag utan också tar ett farväl av sina Gävlevänner innan han flyttar hem till Valla med oss? Känner han min kärlek, trettiofem mil bort?

Vad som än händer vet jag att efter regn kommer solsken, att Gävlevännerna finns kvar och att jag får krama honom ikväll.

2021-06-14:
Nykär, i mina gamla saker men i ett nytt hus på en ny plats.

Nykär, eftersom det blir en första gång för allt som egentligen är helt vanligt. Första frukosten, första duschen, första fredagsmyset. Till och med första dammsugningen.

Men det är också första gången för helt nya saker. Första gången vi hänger tvätt utomhus. Första gången vi går med vårt matavfall till varmkomposten för att det ska bli jord. Första gången vi köper en åkgräsklippare och en släpvagn och en motorsåg och en skottkärra och en grovdammsugare och en regnmätare och det dröjer nog inte länge förrän vi köper grannens kogödsel.

Ett slags utomhus vi inte haft tillgång till förut. Ett utomhus på 8500 m² i stället för radhusets inte ens 85 m². Möjligheternas trädgård! Nykär var ordet.

2021-06-18:
Alla ni som legat sömnlösa över hur kor kliar sig bakom öronen kan sova gott nu.

2021-06-18:
En mjuk dag.

Sovmorgon bland linnelakan. Kaffe på sängen. Stillsamt påtande i trädgården. Ljudbok. En glass på bron. En mjuk katt i knäet. En bergsutsikt och en medveten närvaro. Senare ett glas vin i rottingfåtöljen. I kvällssolen. Eftersom det är fredag. Eftersom jag har semester. Eftersom jag igår inte bara grävde rabatter och bar möbler utan också klippte 4000 m² gräsmatta (för hand!) och idag är öm i exakt hela kroppen. Nödvändigt mjukt efter gårdagens hårda.

Har ni en hård eller mjuk fredag?

2021-06-22:
Många har frågat vad barnen tycker om flytten till Västernorrland och här kommer en sammanfattning:

“Innan flytten kändes det lite pirrigt men också sorgligt att lämna Gävle. Nu känns det som det bästa huset i hela världen. Vi är så fria här. Och det känns mer… naturvänligt, jämfört med stan och så. Och jag trodde aldrig att det skulle vara så här kul att arbeta! Här kan vi ju odla och bygga grejer och liksom… ha det BRA!”

— Wilton, 9 år

“Ja, vi har fått bästa huset men titta vilken stor mask jag hittade och kan jag få en till glass?”

— Ebbe, 5 år

2021-06-22:
Ett sovrumshörn med skatter hemifrån. Byrån köpte jag av min bästa vän, som också gav mig fjälltavlan. Skålen fick jag av min svärmor och kristallerna är från när och fjärran. Mest fjärran, förstås.

Jag riktigt MÅR när det som omger mig har en historia längre än att det åkt från fabrik till möbelvaruhus till mig. Det här nästan andas själv och alstrar en värme som inte går att köpas för pengar.

2021-06-26:
Glad midsommar från en tjej i snurrkjol. Den krispiga långkjolen och mormors mat och en mitt-på-dagen-tupplur med Fabian och korsord med mamma och dikesblomster och morfars bukett och barn som leker fint är sådant som känns HIMLA bra i magen.

2021-06-29:
När det regnar kan man torka gräslök, spika upp tavlor och annat husmysigt. Jag trivs i det tidlösa boandet, men på torsdag är sommarsemestern (flyttsemestern) över och jag börjar jobba igen. Visserligen från en gammal pigkammare med breda trägolv och utsikt över bergen i Ångermanland, men ändå.

2021-06-30:
Vår granne Ödehuset, som någon barnfamilj med landsbygdslängtan borde få förbarma sig över. Det finns många sådana häromkring. Där fönster gapar tomma och fasader grånat. Där gräsmattor blivit äng och naturen börjat ta över. Eller tillbaka. Vackert och ödsligt på samma gång. Bara längs min löprunda står en handfull och väntar. Men på vad?

2021-07-05:
Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det. Hur vi valde rätt som flyttade upp och hur bra den här platsen redan har fått oss att må. Oss alla fyra. För här finns ingen stress. Här finns bara vi, tidlösa dagar, oändliga möjligheter, framtidsdrömmar och en sol som aldrig riktigt går ned.

2021-07-15:
Mer jordad än någonsin. Mer i kontakt med mitt inre. Mer mån om våra resurser, både i oss själva och det vi förvaltar på gården. Mer trygg, mer närvarande och mer levande än jag trodde var möjligt.

2021-07-17:
Vi är en kreativ familj. Genom åren har vi pysslat vid köksbordet. Behövt packa upp sedan plocka bort, eftersom bordet snart behövts till annat. Förvaringen har varit utspridd i hemmet, som ett strössel av penslar, garnnystan, träbitar, tygrullar och lerhinkar, vilket bidragit till min känsla av att hemmet varit i konstant oreda. En känsla jag inte gärna bor i om jag inte måste.

Här måste jag inte det längre. För övervåningens största sovrum har blivit en ljus ateljé. Med stora fönster, högt i tak, öppen spis och trägolv. Här finns också djupa hyllor som slukar allt bös, ett stort arbetsbord att stöka ned och en ännu större golvyta att bre ut sig på. Till och med barnens projekt får plats. Rummet bjuder in till att ta ut svängarna och mina år som konstelev gör sig påminda. Kreativiteten har fått en given plats igen.

2021-07-17:
Ni är många som undrar hur vi har det med arbete sedan flytten från Gävle till Undrom. Pandemins framfart möjliggjorde för mig (med ett administrativt jobb) att arbeta mer på distans, vilket jag nu gör på heltid. Åt Region Gävleborg men från min gård i Västernorrland.

Mig passar det utmärkt eftersom jag inte bara är högkänslig, med stort behov av återhämtning i hemmet och naturen, utan också får mer tid med barnen och för egna intressen. En nödvändig energikälla för att ha ett mer hållbart arbetsliv och orka längre. Jag har inte heller en klimatpåverkande eller tidskrävande pendling, vilket känns riktigt bra i magen när man kämpar hårt för att räcka till.

Min man jobbar som konsult med väg-/markprojektering och har fått byta huvudkontor från Gävle till Sollefteå. Med närhet till Höga Kustens Träakademi kommer han också att följa sin dröm att studera byggnadsvård och interiöra hantverk i Kramfors. Kunskaper som lär komma till nytta, inte minst i vårt eget hus! Så håll tillgodo - snart kan ni följa den utvecklingen också!

2021-08-01:
Kan man vara kär i en plats? Liksom pirr-i-magen-glad varje gång man ses? En plats man tänker drömmigt på så fort man inte är där, och en plats man planerar allt man vill göra med när man äntligen kommer dit?

I så fall är jag det. Och det är inget jag tar för givet.

---

Vi har en känsla av att vara på semester samtidigt som vi verkligen kommit hem.

Det fria ordet

Hallå - är det någon där?

Det förvånar mig inte om svaret ekar tomt, eftersom jag själv inte är här särskilt ofta. Jag lider nämligen av plattformsambivalens. (Om det inte är ett riktigt ord så blev det just ett). Jag trivs nämligen väldigt bra med just Instagram som enda plattform. Det är smidigt att använda och allt blir samlat på samma ställe. Det är lättillgängligt, det är mycket trafik och flitig interaktion. Jag följs och jag följer. Gillar, sparar, delar, samlar. Som ett digitalt litet samhälle jag går omkring i.

Samtidigt är det något med konceptet som gör att orden inte riktigt får ta plats (och de är många). Framför allt äger någon annan allt material, och allt kan vara raderat innan jag går och lägger mig ikväll. Och så finns det oskrivna regler. Att inte posta för många bilder på samma sak eller från samma tillfälle. Att vara personlig men inte privat. Att ha en nisch men ändå vara allmängiltig. Jag är också styrd i hur formateringen ser ut, och om det är någonting jag gillar så är det hur saker ser ut. Det visuella är viktigt, för i mig bor någon som alltid hållit på just så. Är det inte inredning eller konst så är det utsnitt i fotografier eller gamla Lunarstorm-krypin. Scrap booking var aldrig min grej, men däremot bullet journaling. ▪ Punktlistor. RUBRIKER. Länkar. Viktiga saker i fetstil. Kursiverade citat. Och jag riktigt M-Y-S-E-R när jag får pula med och addera saker till den här hemsidan. Ord från mitt inre och bilder från min tillvaro. Som en digital version av mitt eget hem.

Ändå tar jag mig inte hit. Det bottnar nog i att jag är rädd att ingen tar del av tiden jag lägger ned här (som om det vore det viktigaste). Samtidigt har jag skrivkramp av alla dagböcker jag fyller med bläck, och dem är det (förhoppningsvis) ingen som läser. Det kanske är här den ska få vara? Med eller utan publik. En digital dagbok för det fina i livet. Sånt jag gör, sånt jag tänker. Personligt men inte privat - för där får dagboken göra sin nytta. Kanske läser någon (lämna gärna ett spår i så fall). Kanske är det bara jag själv.

Det jag vet är att saker vill ut och det är egentligen det enda viktiga här.

Förvägsnostalgi

Jag vet inte om det ens finns, men jag känner det ibland.

Ni vet, när man tar en alldaglig bild på något flyktigt och kanske tråkigt. Ett stökigt barnrum. Ens partner som somnat framför teven (igen). En obäddad säng en söndagsmorgon. En selfie man fått för sig inte blev *bra*. Att barnsligt hoppa i hotellsängen fast man är över 30 år. Sånt där som kanske inte hamnar på Instagram. Sånt där som kanske till och med raderas från de andra (lite mer tillrättalagda) bilderna.

Jag inbillar mig att förvägsnostalgi är känslan som uppstår när man (redan nu) vet att den lite tråkiga/fula/knäppa bilden på ålderns höst ändå kommer att betyda väldigt mycket för en. Så man sparar den fula bilden. 

För den var livet. 

Mjukt som tegel

Toner av ett ostämt piano. Melodin är avvaktande, för tar den slut så är allt kanske över. Det sista spelet (med ytterjackan på) från den sista möbeln i det ekande hem som en gång varit hennes. Som nyss varit hennes mormors, men som nu blivit sålt.

Ett hem som rymde all hennes barndom och trygghet. Fjällplockade stenar och skira sängkläder. Hennes i trädgården begravda tröstehund och alla minnen av hennes nyligen bortgångna morfar. Många hyllmeter med böcker lika kloka och vackra som hon själv (under tårarna). Ett hem som agerat hamn åt hennes släkts rederi genom livets samtliga faser. Nu börjar nästa. En fas där all belysning blivit nedpackad i flyttkartonger.

Hon försvinner nästan i skuggorna. Hon, som tar farväl vid det ostämda pianot.

Nu och då

Tuschteckningar från hemstaden vi provar att lämna. Oljemålningar med landskap vi nu ska flytta till.

Trettiotre dagar kvar.

Det är något visst med loppiskonst. Vi samlar, har vi märkt. Med gulnat papper, skavda träramar och bortglömda signaturer. Flagnad färg som påminner om alltings förgänglighet. Vår egen litenhet. För konsten kan överleva oss alla. Vår stora norrlandsflytt är nästan bara ett andetag i sammanhanget.

Kvällssol

Jag tänker mig pärlspont målad med äggoljetempera. Massiva trägolv och tunga spegeldörrar. En knastrande vedspis i köket. Loppistavlor. Mormors trasmattor, spetsgardiner och renfällar. Sticklingar på fönsterbrädorna och bokfyllda hyllor. Så stillsamt men fullt av liv på en och samma gång.

Liksom skogen och bergen. Kvällsdoppen i Ångermanälven. En cykelkorg med dikesblomster. Långkjol och stickad ulltröja. Barfota. Jord under naglarna. Ett glas vin i kvällssolen.

En kvällssol som aldrig riktigt går ned.

Jag tänker mig också allt jobb som behövs. I huset. På huset. Utanför huset. Att barnen börjar nya liv, på en ny skola med förhoppningsvis nya kompisar. Att byn vi snart flyttar till än så länge är full av främlingar. Att vi inte har fyrhjulsdrift på bilen. Att vi inte vet var man bäst storhandlar eller åt vilket håll man helst löptränar. Allt blir nytt. Outforskat. Men vi har varandra.

Och vi har en kvällssol som aldrig riktigt går ned.

/Jessica